Det här är ju trots allt min blogg, min dagbok .. Så jag kan skriva exakt vad jag vill, när jag vill, hur jag vill och så vidare. Och det är precis det som jag känner för att göra just nu. Jag vill skriva av mig. Få ut exakt allt som jag har inom mig. Som tynger ner mig, som skaver inuti mig, som ligger och stör, som får det att snurra i skallen på mig. Och tro mig, det är inget positivt. Jag vet att efter jag har skrivit det här inlägget så kommer jag ångra mig. Jag kommer skämmas, jag kommer vilja radera allt direkt. Jag kommer inte stå för det här irl om någon frågor mig. Så var snälla och gör inte det, för ni kommer ändå inte få ett ärligt svar. Och det är det ni vill ha, eller hur ? Precis, så nu tänker jag f*n i mig ta och skriva, skriva tills jag har kramp i fingrarna.

När jag är med mina vänner, så finns du inte. Då slipper jag dig för stunden. Du blir liksom pytteliten inuti mig. Då kan jag gå och babbla på om hur sur jag är på dig, hur mycket jag stör mig på dig och så vidare. Ja, det stämmer men bara för stunden. När jag ser dig, när jag hör din röst blir jag irriterad. Jag skäms över att säga att jag saknar dig. Det är just det .. Som jag skrev ovanför så slipper jag dig för stunden, och det gör jag. Men du finns fortfarande kvar i mitt bakhuvud, du ligger liksom där och förstör för mig. Allt påminner om dig. Och jag menar allt. Bara av att plocka bort ett hårstrå från min tröja som jag tappat så påminns jag av dig .. För det var precis så du gjorde. Du plockade bort dom åt mig .. :O Så fort jag blir ensam, så fort jag lyssnar på musik, så fort jag läser om andras kärlek, så fort jag ska sova så fylls hela jag av ånger, saknad, irritation, ömhet och allt möjligt. Bara pågrund av dig.

Jag berättade för dig om första gången jag råkade ut för något sånt här. Ändå så gör du exakt samma sak själv, även om du kanske inte gjorde det med mening. Men själva processen är detsamma. Det spelar ingen roll hur kort tid det gick, mina känslor strömmade över. Du tog mig med storm. I hela mitt liv har jag byggt upp en mur, en mur som ska förhindra sånt. Jag har alltid varit försiktig, aldrig låtit någon kille komma för nära. Men med dig var jag bombsäker. Jag trodde aldrig att det som hände skulle hända. Och speciellt inte då. Jag blev helt knäckt. Jag kände mig så jävla lurad .. så jävla bort gjord. Jag ångrar allt. Samtidigt som jag är glad över att det faktiskt hände. Men det spelar ingen roll. Nu är det som det är .. Jag är glad över den tiden som vi fick. Stolt över det. Men jag ångrar mig också, mer än någon kan förstå. Det som hände, det kändes som ett knivhugg i ryggen. För er som fattar vad jag snackar om kanske tycker att jag överdriver, men det är så jag känner. Ingen av er har en aning om mina känslor, mina tankar. Ingen av er fattar ett piss om hur det känns. Ni kanske har varit med om liknande, men inte exakt samma. Jag hoppas att det i allafall finns någon där ute som förstår, åtminstonde en liten del.

Jag vill inte ha tillbaks dig, det skulle jag aldrig klara. Jag skulle inte ha förtroendet. Men jag orkar inte med det som händer nu. Jag är trött på det. Jävligt till omed.

"Jag älskar dig mest. Jag gör allt för dig. Jag kommer alltid finnas för dig. Du betyder mest för mig"
Ord som inte hade någon betydelse alls. Men jag tog åt mig av dom.. Och nu .. jag känner mig sååå lurad. Det finns inga ord, jag skäms. Något otroligt. Jag menade allt jag sa till dig, och det står jag för. Synd bara att du aldrig vågade stå för ditt.

Förstår du hur det här har påverkat mig ? Jag sa till dig från första början, att det var exakt det här jag var rädd för. Ändå blev det såhär. Allt är inte ditt fel, absolut inte. Men det var du som startade det. Hur hårt det än låter, så vet du att jag har rätt.

Jag vill träffa dig, ensam. Jag vill prata. Jag vet att du inte heller vill det här. Men jag har ingen lust att lägga mer energi på dig. Men jag har inget val. Du finns i mitt huvud hela tiden, vad kan jag göra? Jag önskar det fanns en delete knapp. Men fortfarande, jag skulle inte stå för allt det här irl. Jo, men inte inför alla. Och jag litar tyvärr inte på dig, det sprack för länge sen. Så att jag viker ut mig om allt det här, det skulle aldrig hända.

Och till er alla som läser det här långa inlägget. Jag vill inte prata om det, inte med någon. Så gör mig en tjänst, fråga inte ens. Det gör allt bara värre. Jag bad er aldrig att läsa, så ni slipper. Men tack .. eller något för att ni tog er tid. Det var viktigt för mig att få skriva det här. Att få lätta på hjärtat.