En gång i tiden delade du och jag något speciellt. Mitt hjärta slog ett dubbelslag varje gång du rörde vid mig. Varje gång jag såg dig fylldes jag med en känsla av glädje. När jag var i din närhet kände jag mig trygg, stark och modig. Du fick mig må riktigt bra. Men även tåras trillade ner från mina ögon ett antal gånger pågrund av dig. Allting var så komplicerat. Egentligen inte alls, men vi gjorde det komplicerat. När jag tänkte på framtiden blev jag rädd, osäker och förtvivlad. Jag tror att vi båda blev det, för vi kom inte speciellt långt. Vi gled ifrån, någon konstig stor mur började sakta byggas upp mellan oss. Det är inte längre detsamma. Jag vill bara att du ska veta att saknaden jag går runt och bär på, saknaden om att få känna mig trygg i dina armar och somna med ett leende på läpparna pågrund av dina gulliga sms är så otroligt stark, smärtfull och extrem. Det går inte en ända dag utan en tanke på dig, det finns alltid något som påminner om dig, som drar ner mig i tankar fulla om dig. Det är obeskrivligt, så många känslor inblandade. Jag önskar att du kunde förstå. Jag önskar att du kunde befinna dig i min kropp för en dag för att verkligen förstå. Jag kan inte beskriva, det går inte..