jag tänker tillbaks på tiden, då allting var så lätt. när man dög och räckte till i allt man gjorde, när man kunde vara sig själv. när man fick tycka och tänka utan att någon blev sur på en. nu är allting så olikt, man måste leka och fejka ibland för att man ska bli omtyckt. en del måste sminka sig för att få bättre självförtroende o.s.v varför kan man inte bara acceptera varandra som man är ? jag har alltid varit känslig av mig och tagit åt mig när folk kritiserat mig. jag har så länge jag kan minnas haft en klump i magen som jag inte kan få bort hur mycket jag än försöker. jag blir alltid nervös för vad nya människor ska tycka om mig, hur de ska reagera. kommer jag att räcka till, duger jag ? frågor som många alltid ställer sig själva men aldrig kan få svar på. jag försöker bygga upp mitt självförtroende och min självkänsla. men så fort jag lyckats komma upp från botten finns det alltid någon som gör allt för att trycka ner mig igen. jag har många svagheter och min största är när folk komenterar och kritiserar, jag vet inte hur jag ska göra för att dölja det. det är svårt att förstå, även för mig själv. jag trivs inte med mig själv och jag tror alltid att jag ska kunna göra någonting åt det som är fel. men det går inte, min kropp och mitt utseende kommer jag få stå ut med i hela mitt liv.

du kan fejka och leka, låtsas och driva. men din kärlek kommer jag aldrig att lita på, det såg jag från första början. du player lite hit och dit och det är helt okej i dina ögon. du bryr dig inte, men det finns folk som älskar dig på riktigt som skulle kunna döda för dig. men du ser de inte, du är för blind. du tänker bara på dig själv, vad som är bäst för dig. i mina ögon så såg jag en äkta kille, en kille som man kunde ge sitt förtroende till, som skulle stötta när man behövde det. men det tog två dagar innan man förstog vem just du var. du är dålig på att dölja, allt ska vara perfekt i dina ögon. du tror att du kan säga vad som helst och bete dig mot dina vänner hur du vill, men det finns gränser och det kommer du lära dig en vacker dag. jag vill tror på dig, jag vill kunna hoppas. men kommer jag kunna det ?

på kvällarna drömmer jag mig bort, tänker på hur det kunde ha varit. men jag är rädd, rädd för sanningen. den kryper sakta sakta fram .. den sveper min säkerhet. min styrka, det som jag kämpat för. jag försöker gör allt, men det är svårt. dina ord kränker mig men en dag så vet du vem det är som har rätt. jag önskar dig all lycka i livet, och just du är en sån person som jag aldrig kommer att glömma. du gör mig glad, även om du inte är den bästa personen. det märkte jag redan första dagen jag såg dig. jag kommer minnas dig i hela mitt liv, tack.

(gammal bild)