jag hade en bästavän en gång , han betydde allt för mej. vi var som och syskon , vi var oskiljaktiga. och jag har liksom aldrig varit hel , sedan vi slutade vara med varann. nu är våran tid bara minnen , och wow , vilka minnen. dom går verkligen inte att slå , ouff , försök . men det går inte. men jag vet att jag inte visar hur mkt du betyder, men när jag skriver att jag älskar dej mest - så menar jag det. jag kan inte leva utan dej. utan dej är jag ingenting. jag tror inte att jag nånsin har varit så lycklig som den tiden med dej. jag hade roligt var enda dag när det var vi. och jag har liksom trott att allt funkar utan dej, jag har trott att utan dej så mår jag bra ändå , att jag inte behöver dej vid min sida. men om jag verkligen tänker efter , så fattar jag att det är omöjligt. för våran tid kommer alltid stå mej allra närmast. jag fattar nu att jag inte är hel utan dej. du måste förstå ,att ett liv utan dej är inte ett liv. och jag har svårt att förstå att en enda människa kan göra att ett sådant intryck på mej , att en enda människa kan få mej att förstå att det finns perfekta människor. jag är inte säker på att det kommer hända att vi två kommer kalla varandra bästa vänner igen. men en sak vet jag, att tiden men dig var den mest underbaraste. det var du och jag genom allt, inte ett steg utan varandra, vi skulle följa varandra fram till döden. men dom meningarna har försvunnit och värkar inte komma tillbaka, </3