by amanda
|
Jag förstog aldrig hur allting kunde gå fören det var försent. Jag förstog inte vad jag gick in i. Jag förstog inte att jag inte borde ha gjort det som jag gjorde. Det var ett stort misstag. Du stog mig närmast men det borde inte ha blivit vi från början. Ingenting blev som du och jag hade bestämmt. Du bröt löftet. Men det kanske var bäst, du lever bättre utan mig och jag utan dig , även om saknaden är stor. Jag tror det är bäst att vi går skiljda vägar för vi var aldrig gjorda för varandra från första början. Eller jo kankse innan du förändrades. Du är inte den du var, men det spelar ingen roll längre. Jag kämpade för dig i ett halv år och nu ger jag upp. Ingenting kommer ändå aldrig bli som förr, du har nya kompisar och jag med. Jag trivs med dom bättre och det tror jag att du också gör. Men det är ändå något som saknas. Jag gav ju dig ett löfte att aldrig sluta älska dig, det håller jag fortfarande och kommer alltid göra. Du kommer alltid finnas kvar i mitt hjärta men inte längre i mitten utan vid kanten. En kille som dig vill jag inte behålla i mitten längre efter allt du har gjort. Det är inte värt det. Jag lever bara ett liv och tänker fan inte slösa det på dig längre. Jag tänker gå vidare och skapa ett nytt liv. För på den nivån som jag ligger på nu tänker jag inte ligga på länge till. Men du var alltid den som fanns för mig, som alltid stöttade mig, som jag alltid kunde berätta allt till, den som jag aldrig ville släppa, jag tog dig alltid i första handval och pratade om dig hela tiden. Är allt som bortblåst för dig ?, jag vet inte men har inte kraft nog att ta reda på svaret heller. Men du vet att om du en dag kommer ångra dig så kommer jag alltid finnas kvar , men var då berädd på att jag kommer se till så att du får kämpa och lägga ner tid på mig precis som jag gjorde för dig. jag har svårt att förlåta men så illa som du gjorde mig har ingen annan gjort i hela mitt liv.
