by amanda
| Vardag
Jag fattar egentligen inte vad jag själv håller på med. Jag har förlorat honom som betydde mest för mig. Jag vet att våran tid är över och att den inte kommer komma tillbaka. Jag vet det men skiter i det. Jag har bestämmt mig för att jag vill dela mitt liv med honom. Jag vet att jag inte bara kan säga att jag älskar honom och att jag vill leva med honom resten av mitt liv. Utan jag måste kämpa. Jag måste kämpa hårt för honom, för han är omtyckt av precis alla. Vi stog oskiljdaktiga i drykt ett halv år eller mer. Men en dag tog det bara stopp utan att jag visst varför. Jag fattade aldrig vad jag hade gjort och vet det ännu inte. Jag bråkade med honom i en månad ungifär, och innan hade jag aldrig bråkat med honom mer än 2 timmar. Jag stog som fast klistarad vid hans sida. Varje gång det hänt något eller jag hade bråkat med någon så var det alltid honom som jag sa det först till. Och han stöttade mig alltid och fanns för mig. Om jag ska vara ärlig så har jag sagt många gånger att jag gör allt för någon utan att menna det och att jag älskar den mest. Men sanningen är att jag verkligen älskade honom mest och gjorde allt för honom. Han stog till omed närmare mig ibland än min egen mamma och pappa. Varje litet ord jag sa till honom mennade jag, precis allt. Och jag vet eller jag tror att han också mennade det, men ibland så som det är nu med våran relation undrar jag om han ens en gång älskat mig. Alla minnen som jag har med honom står mig närmast i hjärtat nu för det är det ända jag har kvar från honom som fortfarande existerar. Och som när vi bråkade vid fyren och skrek grejer till varandra så trodde jag nästan att jag drömmde... jag fattade fan knappt själv hur rakt in i hjärtat det kan gå när man skriker sånna saker till någon som man älskat. Jag har mått dåligt själv av det jag skrek fast inte från honom utan andra personer och när vi bråkade så skrek jag dubbelt så mycket så jag tror om jag ska vara ärlig att det kan ha gjort ont i hjärtat på honom då men jag vet ju inte. Jag har sagt förlåt miljoner gånger men jag vet inte om han godtagit dom. Men jag vet också att förlåt bara är ett töntigt ord som inte säger någonting. Jag har också försökt bevisa för honom på ett annat sätt att jag inte mennat det men han har bara skitit i det '/ Nu vet jag inte om jag kan förlåta honom för det han gjorde mig. Han gjorde illa mig så jag ville fan inte leva längre. Jag vet inte längre om jag kan ta emot en förlåtelse från honom om han skulle säga förlåt för det han gjorde en dag. Men jag vet att jag är beredd att försöka igen och prova börja om på nytt om han bara skulle vilja. Men jag är osäker om han ens vill ha mig i sitt liv längre, om han ens vill vara kompis med mig. Han berättar inte särsklit mycket för mig heller längre så det är ju ett minus för då vet jag ju inte heller om han kan lita på mig även om han säger att han kan det så måste ju jag ha bevis och veta det också. Jag och många av mina kompisar kämpar för just honom. Men en sak är jag jävligt stolt över och det är att jag en gång fått kalla honom min " bror " & min " bästis ". Ni ska bara veta hur mycket det betyder för mig att jag en gång faktiskt vart det av alla miljoner människor. Jag ber dig kom tillbaka Leon jag älskar dig och vet fan inte om jag klarar mig utan dig! Du vet att jag fortfarande finns kvar för dig ! Men om du verkligen vill det så vänta inte för länge för jag ger snart upp. Jag orkar snart inte kämpa längre.
