Jag sa att jag kunde gå vidare
Jag vill bara skriva av mig, lätta mitt hjärta och få ut det som jag vill få ut. Men jag vet inte hur jag ska formulera mina känslor till ord. Det är så svårt och det är ingen som förstår. Hur mycket kan jag skriva ut här på bloggen? Vilka är det som läser och vilka har rätten att få veta hur jag egentligen mår och känner? Jag vet faktiskt inte det själv. Jag vill förklara men jag kan inte. Varje dag känner jag att det ligger som tyngder på mina axlar. Jag är rädd över att behöva göra saker som jag egentligen inte vill. Jag känner mig pressad till att behöva göra val som jag helst bara vill fly ifrån. Jag vill inte göra folk sårade och ledsna, folk som jag faktiskt bryr mig om. Men ibland finns det inga andra alternativ. Jag kan inte låtsas längre. Jag var tvugen att göra så som jag gjorde. Är det nu som jag ska känna mig lättad? För det gör jag inte. Jag känner mig elak och känslokall. En riktig bitch. Men det är väl en sådan jag är? Jag känner mig osäker. Men vad är det som jag är osäker på? Mina tankar och känslor snurrar ihop sig och blir till en enda röra. Var någonstans ska jag börja? Hur ska jag få upp alla knutar? I'm out.
The one that got away
I should have told you what you meant to me. Now I have to pay the price.
Allt du gör i ditt liv får konsekvenser - bra & dåliga
Jag är tom på ord. Jag vet inte vad jag ska säga, vad jag borde säga eller vad jag förväntas att säga. Det gjorde ont, det gjorde det verkligen. Men allting sker av en anledning och kanske var det här det bästa? Jag vet inte. Men det sägs att även den djupaste smärtan har en mening. Allt man gör, alla val man tar får konsekvenser. Och för oss slutade det såhär. I framtiden - vad händer då? Jag har lärt mig mycket av dig och fått så många fina minnen. Men nu har vi nått slutet. Trots allt, den smärta och rädsla du har orsakt oss så hoppas jag att du får en ljus framtid.
Att det går bra för dig, att du får vad du förtjänar.
"En gång är ingen gång"
Tack till er alla som brytt er och funnits här för mig. Jag skäms fortfarande för vad jag gjorde, jag ångrar allt. Jag ska verkligen bevisa för er nu. Tack för en andra chans. Jag älskar dig mest pappa, även dig älskade mamma. För allt ni gör för mig även om jag gör er besvikna om och om igen.
I'll be waiting. Time after time
I don't wanna do this anymore
Jag har en sån himla ångest.. Sommaren är snart slut, skolan börjar. Jag orkar inte, jag vill inte! Jag mår till omed dåligt av att jag slutar jobba på söndag. Fast lite skönt är det.. Jag vill så himla gärna hem till Stockholm, få träffa alla kompisar och komma tillbaks till det normala. Men jag vill endå stanna kvar här. Umgås med mina nya vänner här ute och bara slippa en del där hemma. Det finns så mycket jag inte hunnit med att göra denna sommar som jag gjort alla andra sommrar. Jag har exempelvis bara badat en enda gång och det var väääldigt länge sedan. Det känns som om jobbet tar på alla krafter och tid. Men ska inte klaga egentligen, jag gillar jobbet.
Jag känner alltid, alltid såhär. Samma sak på skolavslutningen och dagarna innan dess. Ångest över att inte få träffa och umgås med mina vänner medans alla är bortresta. Men nu är det lite skillnad. Då var det bara i någon månad. Tills nästa sommar är det ett helt år. Jag veeet, sommaren är ännu inte slut. Men det börjar närma sig. På söndag eller måndag kommer jag hur som helst åka hem igen. Sen blir det bara landet någon helg ibland. Nu har jag fått skriva av mig tillräckligt. Måste ta vara på den tid jag har. Vad som helst kan hända, när som helst.
