När jag känner efter .. långt där inne så finner jag en väldigt obehaglig känsla. Jag blickar framåt.. det känns så fel. När jag är ensam, dag som natt så kryper tankarna fram. Jag är rädd.. rädd vad som kommer hända under och efter sommaren. Allting förändras, det går så snabbt. Jag hinner inte med. Jag är så rädd för att förlora någon jag håller kär. Det är så många, så många som jag älskar men som jag inte alltid räcker till för. Alla mina vänner, jag vet inte ens vart hälften tar vägen under sommaren. Det är så många som reser bort. Kommer kontakten fortfarande finns kvar när personen kommer hem då? Det finns så mycket jag kan göra för att rädda allt, men endå så lite som kanske håller. Under sommaren träffar jag inte mina vänner varje dag i skolan och det skrämmer mig. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill finnas där för alla, men jag har så mycket att ta hand om själv. Denna sommar, sommar 2010 - det är första gången jag inte ser fram emot allt som kommer hända. Tvärtom, jag är rädd för vad som kommer hända. Jag önskar jag kunde rädda allt, men det kan jag inte. Men det finns en sak jag kan göra, en liten sak som kan hjälpa. Jag ska försöka höra av mig till alla. Men det är inte många som tänker på samma sätt som mig, vilket gör att jag också kommer tröttna på att höra av mig. Men jag måste, jag vill inte förlora någon.